Välkommen till Läsecirkel!
Plats: Wadströmsrummet, Stadsbiblioteket i Norrköping
Datum: Tisdag 20 oktober (och 17 november = inställt!)
Tid: Kl 16:00-17:30
Tisdag 20 oktober diskuteras ”Mörkrets leende”
Cirkelträffen i Norrköping 17/11 är inställd pga pandemin!
OBSERVERA! Alternativ/komplement till läsecirkelträffarna i Norrköping:
Här på Hemsidan kan medlemmar skriva KOMMENTARER och diskutera romanerna.
SE NEDAN! Klicka på ’Kommentarer’
VÄLKOMNA!
11-12-202
PG Evander: Himmelriket är nära. Bonniers 1986.
Bokens huvudpersoner är Erik Sundberg och Ebba Ekenberg, bägge födda och uppväxta i den fiktiva, fiskehamnen och bruksorten Bjurboda, med ett anrikt järnverk. Till det får läggas barn och barnbarn, totalt fem personer. Alla Evanders romaner befolkas dessutom av ett stort antal bipersoner, vars livshistorier inte sällan växer ut och konkurrerar med huvudpersonerna om sidantantalet. Under läsningens gång kan det ibland vara svårt att veta vem som är bi- eller huvudperson. Erik är en slarver, med kvinnotycke, alkolist, hankar sig fram i tillvaron bl a genom att snatta mat, som han döms för. Han slutar sina dagar på ”torken”. Ebba, tidigt föräldralös, postkassörska, är raka motsatsen, om än inte psykiskt stark. Huvudpersonerna möts tillfälligt och resultatet blir Martin, och den senare med dottern Mathilda.
Evander tar i sitt författarskap an de något kantstötta, vilket Erik och Ebba får sägas vara, om än från olika utgångspunkter. De rår inte helt över sina liv, utan omständigheter och slumpen tycks spela den största formativa rollen. SKÅ-Gustavs tes om det sociala arvet kan sägas förvaltas av Evander, trots att Ebba, sedan hon blev föräldralös, växte upp i milt och varmt prästhem.
PG Evander är en god historieberättare och romanen ”Himmelriket är nära” rymmer många sådana historier, även om någon av dem ter sig rent bisarr. Nu bör det sägas att författarens två första romaner från 1965 och 1967 är hejdlöst absurda – om mycket komiska! Så varför då inte lägga in en bisarr historia? Själva huvudhistorien med Erik och Ebba är sinnrikt konstruerad och jag skall därför inte avslöja den för en potentiell läsare. Den berättelsen flätar på ett skickligt sätt in de flesta av bihistorierna, även om man i några fall kan undra om författaren behövde dryga ut sidantalet.
Vad vill då författaren säga i stort? Eller mindre förmätet från min sida: Vad uppfattar jag att Evander vill säga mig, förutom att berätta en spännande och sinnrikt flätad historia? Det handlar ytterst om att – som jag skrev inledningsvis – försöka förstå de kantstötta, de som inte fullt ur kan ta plats i samhället. Att vara kantstött i Evanders mening är i hans romaner oftast en viss – mer eller mindre – psykisk oförmåga att stå upp, att ständigt tveka, att inte riktigt veta vilka nästa steg jag skall ta. Det blir ungefär som den italienska slagern på 1950-talet: Det som sker, det sker – eller – Det blir, som det blir. Och Evander menar att uppväxten och förekomsten av aga/misshandel är orsaken, nästan i en deterministiskt mening till människors livsförlopp.
I hans romaner kan vi alltid glädja oss över Evanders strålande, språkliga konstruktioner, i denna bok t ex ”…som klagar över att förverkad tid kilar in sig med sina glödheta spetsar i nuet…” (s. 249). Och det finns många flera exempel i den aktuella boken.
Evanders roman har en klar kvalitet, som höjer den över många skönlitterära verk. När man läst ut den, stannar boken kvar; tänk om X hade gjort så i stället? Och varför måste ödet ibland vara så oblitt?
Ulf Karlström
Styrelseledamot Evandersällskapet
Omläsning II 2020-12-08
En anteckning och tre citat
Romanens huvudtema är en vidräkning med de många gånger usla förhållanden som råder mellan barn och föräldrar än idag. Det är en hemsk historia Per Gunnar Evander berättar.
Men det är en annan tråd som fångar mig.
I pocketupplagan av ”Himmelriket är nära” hittar jag en gammal anteckning efter de första 67 sidorna. Där fanns en närmast tom sida, stor som ett kommentarsfält. Kanske ville jag ge en allmän kommentar eller så drabbades jag av någon sorts insikt. Jag minns inte idag.
Att placera handlingen i en typisk sommarmiljö
som skärgården
och sedan låta årstiden vara höst/vinter
är bara det ägnat att framkalla
känslor av saknad, förtvivlan, sorg,
bristande rådighet över villkoren för våra liv
peo 880209
Jag var 42 år och hade nyss brutit upp från ett förhållande. Jag hade dåligt samvete och kunde med Per Gunnars ord konstatera att ”drömmarna kvarlämnar en sådan där allmän känsla av dåligt samvete som jag förstår att man måste lära sig att stå ut med” (sid 281).
Jag läser och inser vad det är som återkommande drabbar mig, att jag är ”naturligtvis inte den förste som klagar över att förverkad tid kilar in sig med sina glödheta spetsar i nuet, inte den förste som står häpen och handfallen inför det faktum att det förflutna tar så många år av ens utmätta tid, inte den förste som kräks över att vi regelbundet måste besökas av vänner och fiender som har hemortsrätt i det förgångna och ingen annanstans.” (sid 249)
Citat kan få ny betydelse med åren. Omläsning kan vara som nyläsning.
Romanens avslutning är magnifik i sin febriga nervositet. Hur man än förbereder sig så tar känslorna över. Hur lätt är det inte att det blir fel. Vem har inte stått inför en förväntansfull publik, stammande och med fel manus framför sig?
”Ärade jubilarer, mina damer och herrar! Den lördagsmorgon som de ska mötas vid kajen och ge sig av ringer hon oväntat tidigt. Hade det varit under sommarhalvåret kunde man kanske så här dags tala om gryning, men nu är hösten på god väg in i förvintern… på god väg in i förvintern…på god väg in i…ursäkta mig ett ögonblick…” (sid 310).
Ridå, men ändå inte ridå. Han samlar ihop sig och återfår kontrollen.
Igenkänningsfaktorn är som vanligt hög.
Bästa medlemmar!
Diskussionen om ”Himmelriket är nära” inleds här med en resumé:
Himmelriket är nära
utkom 1986 och handlar om 36-åriga Ebba Elisabeth Ekengren, som vill få kontakt med en man vid namn Gustaf Strandberg, som för länge sedan mördade hennes föräldrar. Han är nu frigiven och bor på Hammarö, dit hon får åka med postbåten och där hon lånar en stuga av skolkamraten Erik Sundberg. Han har också lovat att hjälpa Ebba där ute, vilket inte blir så lätt beroende på hans alkoholproblem. Men en dag sitter de äntligen hemma hos Strandberg, då Erik gör misstaget att tala om vem Ebba är.
Till den här berättelsen länkar författaren andra historier och människoöden som ger tänkvärda perspektiv på vad som kan forma våra liv i stort och i smått. Inte minst belyser han det som han anser vara viktigast av allt, nämligen förhållandet mellan oss och våra barn.
Sven Trolldal
Läsecirkelträff i Norrköping 20-10-2020
Läst bok: Per Gunnar Evander. Mörkrets leende. 1986. 191 sid.
Kort resumé av boken: Huvudpersonen, jaget, åker till begravning av en äldre vän. Efter akten uppsöker berättarjaget det hus där vännens systers familj bott. Det står öde, då flera hus på gatan skall rivas. Han går in i huset, och i minnet förflyttas han 16 år tillbaka, då han periodvis bott hos familjen. I en minneskavalkad passerar personer och händelser, med koppling till familjen Rickson och huset. Minnena är både behagliga, vilsamma och mycket smärtsamma.
Vi började samtalet om boken genom att en av oss hänvisade till en fråga från en bekant. Måste det vara så mycket om alkohol i boken? Kan den inte berättas utan alkoholen? Vi närmade oss frågan genom att konstatera att Evander (PGE) oftast, men knappast helt, bygger romanerna på mer eller mindre självupplevda händelser eller erfarenheter. Och här finns perioder med depression och mycket sprit.
Vi var överens om den stora behållningen vid läsningen av alla dråpliga, lätt absurda berättelser, även om en del får antas vara fiktiva. Det försämrar inte romanen, kanske tvärtom? Man talar ju idag om autofiktion, t ex Knaustgaards stora romanserie.
Till följd av pandemin tvingades vi i våren 2020 ställa in en bokad föreläsning med litteraturvetaren Anders Ohlsson. Han skulle tala om ”De geografiska platsernas betydelse i Per Gunnar Evanders romaner”. Vi diskuterade att det är precis vad den aktuella romanen spinner kring – familjen Ricksons hus och personer där.
En nyckelperson i romanen är författarjagets käre vän, och ”dryckeskamrat” Magnus. Denne får illustrera temat ”saknaden”, efter barn eller försmådd, i uppbrutna kärleksförhållanden. Så säger fru Rickson – tant Agnes – ”att ingenting färglägger en människa så oåterkalleligt som den riktigt stora saknaden… som till sist tar kål på oss”. Detta turneras även på andra ställen i romanen, så troligen är det en central tanke som PGE vill bära fram. Om det är till romanjagets försvar får vara osagt.
En av oss pekade på att foton betyder mycket i PGE:s romaner. Romanjaget tvekar att åka till begravningen, men ett foto, inramat och upphängt ovanför sängen, verkar avgöra att han åker. I en annan roman av PGE Tegelmästare Lundin och stora världen (1970) spelar fotona nästan huvudrollen.
Vi noterade att pappan, hans kompis Sven och dennes fru Agnes omtalas många gånger i texten, men varför nämns inte jagets mamma? Vi fick intrycket att ”tant Agnes” skrivs fram som en slags idealtyp för en mamma. Är det i kontrast till jagets egen mamma? Det hade vi inget svar på. Tant Agnes var vänlig och tolerant, men kunde även säga bestämt ifrån när berättarjaget var rejält påstruken. Och denne fogade sig alltid inför tant Astrid – ungefär som ett barn inför föräldrarnas stränga uppsyn.
Av vilket skäl återvänder romanjaget till det Ricksonska huset, nu tömt och utdömt?
Dottern i familjen har skrivet en dr-avhandling i psykologi om ”vallning”. Hur skall det tolkas? Vi i cirkeln tänkte på en polisrutin, där den misstänkte ”vallas” på brottsplatsen för att erkänna eller fastställa andra förhållanden. I romanen är jaget mycket spydig mot avhandlingen – ”hennes teser [är] pinsamt självklara” – och psykologi i allmänhet. Detta till trots, funderade vi, om återbesöket och att bo i det kalla ödehuset några nätter ändå handlar om ”vallning”.
I läsecirkelen konstaterade vi, som många gånger tidigare, PGE makalösa förmåga till nyord och språkliga nykonstruktioner. Här nämns bara några få; ”Under den besvärliga vandringen mot avgrunden”, ”vara hemmastadd i misslyckandets mekanismer” , ”ljugandets rodnad” i ansiktet m fl.
Slutligen. Utgör romanen en helhet, eller är det bara en löst ihopfogad samling av korta, inte sällan spännande historier? De flesta av oss i läsecirkeln tyckte att storyn var sammanhängande, och vi var alla överens om att romanen är väl läsvärd, även om den inte tillhör PGE:s främsta verk.
Ulf Karlstöm
Omläsning 2020-10-19
Att ägna sig åt omläsning av böcker som stått och visat ryggen åt en i bokhyllan i många år är en givande sysselsättning.
Många av böckerna läste jag när jag var ”ung”, vilket för mig var i 30-åren. Det var då jag upptäckte Per Gunnar Evander. Och nu när jag läser om hans böcker upptäcker jag hela tiden nya saker. Textinnehållet i böckerna är ju oförändrat, men har fått en annan betydelse för mig när jag nu är en betydligt äldre och förhoppningsvis mer erfaren läsare. Man kan säga att man får ett omedelbart kvitto på om den egna utvecklingen – så att säga – gått åt rätt håll, mot ökad insikt och förståelse och inte tvärt om. Det är en häpnadsväckande upptäckt hursom.
Som vanligt i PGE:s böcker är igenkänningsfaktorn stor för läsaren. Vem har inte haft problem med packningen och att komma i tid för en resa, en mara som rider många av oss från och till.
Jag tog mig an ”Mörkrets leende” på nytt med viss undran. Hur var det med den här boken?
Det är en rätt skadskjuten samling figurer som då och då träffas i syrénbersån: författarjaget, tant Agnes Rickson, hennes dotter Anne-Marie och ungkarlarna Sixten Söderlund och Magnus Magnusson.
Författarjaget har bestämt sig för att resa hem och flyttar in på vindsrummet hos Ricksons i akt och mening att självmedicinera sitt ganska vidlyftiga alkoholintag. Han är medveten om svårigheterna, men späkningen på vinden ska fungera som rening. Det fungerar sådär. ”Samhället” ber honom gång på gång att lämna sin tillfälliga boning, men han vägrar.
Syrénbersån är en trygghet för personerna som befolkar den. Där har man sina givna platser. Det är en fast punkt där man kan kvittera sina tillkortakommanden tidigare i livet. Det är som återkommande möten på AA med tant Agnes som cirkelledare.
Sixten Söderlunds misslyckade självmordsförsök har gjort honom blind. Magnus Magnusson har valt den stillastående tystnaden och lyckas till slut i sitt uppsåt att ta livet av sig med dynamit. Anne-Marie lämnar kvar sin avhandling om det förlorade självförtroendets arkeologi innan hon ger sig av. Tant Agnes bestämda moderlighet är nyttig, men kan inte hjälpa författarjaget i den förlust som kärleken till Anne-Marie innebär.
Samhället tar hjälp av polisen när han ska avhysas. Och han lämnar självmant vindskammaren där han bott. Så blir han ”utskriven” och ska ta hand om sig själv. Tant Agnes följer honom till järnvägsstationen.
Mörkrets leende är en näradöden-upplevelse även för läsaren.
//Pär Ola Åkerlund